Mina tankar kring Zlatanboken+diskussionsfråga

Zlatanboken väcker ju förstås många nya tankar och perspektiv hos mig, angående honom som idrottsman och fotbollsspelare, speciellt för mig eftersom jag är så fascinerad av honom. Boken gjorde inte direkt fascinationen för Zlatan mindre då jag får svar på många av de frågor som jag och många andra ställt under hans karriär.

Enligt mig så tycker jag det är väldigt intressant att reflektera över Zlatans så karakteristiska, osvenska attityd till saker och ting. Zlatan beskriver sig själv i boken som en fruktansvärd vinnarskalle, vad det än gäller. Vare sig det gäller en fotbollsmatch, tv-spel eller kubb vill han alltid vinna, i princip till varje pris. Det har man ju också märkt av under hans fotbollskarriär, att han kanske ibland gått lite väl över gränsen med hänsynslösa tacklingar, grova utskällningar av lagkamrater och många utvisningar. Självklart har Zlatan gjort många oförsvarliga handlingar, framförallt på fotbollsplanen genom åren, men det har också sin förklaring. Zlatan är helt enkelt inte uppfostrad på ett svenskt vis, som han beskriver i boken. Zlatan säger i boken att han gillar "...killar som kör mot rött". Det vill säga att han tycker inte om den väluppfostrade, snälla, omtänksamma, kanske svenska mentaliteten, och det är kanske just det främst som han har fått mycket skit för genom åren. Men kanske är det det som krävs för att nå toppen? Lite jävlar anamma, lite "fighting spirit", just sådant som Zlatan faktiskt visat upp under hans karriär. Jag dras ständigt när jag läser boken mellan Zlatans och min egen mentalitet. Kanske bör vi alla kanske lägga vår inlärda, svenska uppfostran åt sidan ibland för att helt enkelt nå dit man vill. Varför ska ett samhälles normer vara en mental mur för att man inte får vara sig själv, och kanske visa upp det Zlatan har gjort med sin mentalitet.

Jag tycker att med Zlatanboken får men en djupare insikt hur det är att vara annorlunda i dagens samhälle, och försöka lyckas. Hur människors djupt rotade fördomar kan gå så långt att man medvetet försöker förstöra för en annan människa.

Den diskussionsfråga som jag har valt att diskutera med er är:

Tror ni Jantelagen (den svenska normen att man inte får sticka ut eller tro att man är någon) och andra svenska normer hämmar många svenskars möjlighet att nå framgång? Behövs Zlatans kanske lite osympatiska vinnarmentalitet för att bli bäst, vad det än gäller sport, underhållningsindustri och så vidare.

Zlatanbokens TEMA!

Enligt mig är Zlatanbokens mest framstående tema, som jag skrivit i tidigare inlägg, att gå sin egen väg. Zlatan är inte sen med att påpeka att det minsann inte är någon som har knutit hans skor, eller som har hjälp honom komma dit han är idag. Han har gått sin egen väg, kört sitt race och struntat totalt i vad folk tycker eller tänker om honom.

Jag tycker att det är väldigt intressant med människor som har valt att gå sin egen väg, precis som Zlatan har gjort. Det finns exempel på många andra människor som har haft liknande öden som Zlatan. Jag skulle vilja jämföra honom med exempelvis Steve Jobs, en entreprenör som likt Zlatan körde sitt race, hade likt Zlatan en livsfilosofi och nådde till slut sitt mål. Det som också är väldigt intressant med boken är framförallt Zlatans barndom. Han beskriver sin barndom som väldigt tuff och inte särskilt harmonisk. Hans pappa var alkoholist, och hans mamma var en hårt, arbetande städare som skulle försörja många barn. Med andra ord så hade Zlatan det inte enkelt hemma. Dock hade Zlatan en ohygglig talang för sporten fotboll. Det gick så långt att han började spela för Malmö FF:s ungdomslag. Han var dock impopulär och, som Zlatan beskriver dem, "advokatföräldrarna" till de oskyldiga, "svenska" barnen skrev på lappar för att försöka få ut Zlatan ur klubben. Zlatan var gift, en parasit som inte passade in.

När man läser boken från Zlatans perspektiv får man, enligt mig en väldigt stark insikt hur det är att leva som invandrare i dagens Sverige. Just invandraraspekten i boken anser jag vara ett annat väldigt centralt tema i boken, framförallt när Zlatan beskriver sin tid i Sverige. Invandrare ses ner på, speciellt om invandrarna har en tuff, osvensk attityd. Man får inte sticka ut, eller tycka att man är bra för då är man, precis som Zlatan beskrev en parasit som inte passar in. Zlatan har dock valt att helt enkelt strunta i vad andra tycker, han har kört på sin lite osvenska attityd, och det har ju faktiskt gett fantastiska resultat. Genom åren har det svenska folket ofta kritiserat Zlatan och inte gillat hans kaxiga, och svenska attityd och sätt att vara. Han har fått ofta fått kritik och så vidare från journalister och från samhället i stort. Men den här boken lyfter fram hans eget perspektiv. Hur det är att som invandrare i ett land som Sverige, komma upp med inställningen "här är jag, gillar in det inte synd för er!", nå karriär och mot alla odds bli en av världens bästa fotbollsspelare. Det är enligt mig väldigt viktigt att se det ur Zlatan, en invandrares perspektiv, hur det är att försöka lyckas i ett så pass starkt nationalistisk land i grunden, som Sverige. Som läsare ställer man sig många frågor under läsningen som till exempel: Hade en vanlig, svensk kille med ett svensk namn fått lika mycket kritik för en handling som Zlatan gjort under sin karriär/liv? Krävs det en lite osvensk, egoistisk attityd för att faktiskt lyckas, och bli framgångsrik?

Ett annat väldigt viktigt tema som är väldigt centralt i boken, och som Zlatan ständigt påpekar är att man "får vara annorlunda", och att man inte ska försöka vara någon annan. Zlatan nämner det att hade inte han fortsatt vara den han är, det vill säga annorlunda, hade han definitivt inte varit där han är idag.

Tankar kring boken samt diskussionsfråga! - Astrid

Nu när jag har läst "Det infantila samhället" av Carl Hamilton så har en mängd nya tankar och frågor dykt upp som jag aldrig tidigare har tänkt på. Det har varit en mycket intressant läsning som gjort att jag öppnat upp ögonen för en mängd andra texter som jag kunnat relatera till ämnet.

Som ni tidigare förstått så bevisar Hamilton i sin bok att barndomen håller på att suddas ut och att vuxenvärlden går mot att eroderas från dagens samhälle. Med alla exempel han givit mig i min läsning så har jag verkligen börjat fundera mycket över detta fenomen som man kan kalla det. Är det han skriver verkligen sanningen? Överdriver han eller har han helt enkelt satt huvudet på spiken? Ja, jag kan med lätthet säga att han har övertygad mig till viss del. Han har med så bra exempel på när man kan se att detta händer. Dessa exempel är inte bara engångsföreteelser utan händer runt om kring oss varje dag. Hamilton får mig att fundera på om jag varit barn tillräckligt länge eller om jag låtit samhället och dess normer få mig att växa upp för fort. Tyvärr måste jag medge att jag har växt upp för fort. Jag känner starkt igen mig när Hamilton påstår att barnen i dagens samhälle utsätts för påfrestningar som gör oss överinformerade, stressade och tvingade till att vända oss ut mot vuxenvärlden allt för tidigt. Själv vet jag ju att när jag var runt 13 år så ville jag eftersträva att verka mer vuxen, nu har jag mer förståelse för varför. Jag känner även igen mig när han påstår att dagens vuxna vill göra sig av med sitt ansvar och leva som ungdomar igen, trots att jag inte anser att detta problemet är lika stort.

Som jag ser det finns det många barn som fortfarande är barn och otroligt många vuxna som tar på sig sitt fulla ansvar som det. Jag är medveten om att Hamilton i sin bok överdriver och eldar på frågan för att få läsarens uppmärksamhet och samtycke. Men visst har han en poäng. Jag tror dock inte att det är så allvarligt som Hamilton vill få det att verka, för visst existerar fortfarande barndom och vuxenvärlden. Själv tror jag att det är just en gränsen mellan att vara barn och att bli vuxen som växt sig allt större. Det är idag svårt att veta när man ska vara barn och när man ska vara vuxen. Samhället påverkas oss och visst finns det mycket som gör att barn introduceras för vuxenvärlden tidigt, men detta behöver inte betyda att de är vuxna! Och visst finns det vuxna som vill leva som ungdomar igen och abdikerar sig från ansvar, men vi får inte glömma att en stor del av dagens vuxna faktiskt tar ansvar. Det kanske handlar mer om den där gränsen mellan tonåring och vuxen? Hur som helst kan man inte undgå att det faktiskt är ett problem. Men hur ska man lösa det? Hamilton ger exempel efter exempel, intervjuar kunniga människor och drar paralleller till sitt eget liv. Men efter att han skrivit om en sådan här fråga får jag inte känslan av att jag är nöjd när jag slutar min läsning. Vad är svaret på problemet? Hamilton menar att det är de vuxna som måste börja ta ett större ansvar igen. Visst är det en bra start, men kommer det kunna hålla dagens barn ifrån att sluta influeras av media och samhället? Utvecklingen går framåt inte bakåt, så kommer Hamiltons lösning verkligen att fungera? Kommer barnen att sluta hitta sätt att upptäcka musikvideos som får dem att ifrågasätta sig själva eller kommer de vuxna sluta vilja vara "coola" och vara kompis med sina barn? Nej, jag tror inte det. Jag önskar att Hamilton hade lämnat mig med en bättre lösning. Men kanske är det just det som är meningen, vi människor kanske måste börja tänka själva.

Min fråga till er blir därför: Vem anser ni bär ansvaret för att bardomen suddas ut allt mer och vem bär ansvaret för att vuxna slutar att ta ansvar?

Min diskussionsfråga - Maja

Skriver min diskussionsfråga här, men man kan självklart relatera till mitt förra inlägg som är precis nedanför!

Min diskussionsfråga till boken Ego Woman (Carolina Gynning) är:
Vad anser ni om dagens media? Är det något positivt eller kan ni, precis som jag, se många nackdelar med kändisskapet och all press som sätts på personerna? Tror ni att det finns en anledning till varför många kändisar väljer droger/alkohol/anorexia, eller är det bara ett sammanträffande?

Ska bli intressant att få höra eran syn på dagens media och dess konsekvenser!

/ Maja

Tankar om min bok - maja

Jaa, vilka tankar har jag nu fått när jag läst om Carolina Gynning och hennes vilda liv?
För det första, så har man självklart fått mer respekt och förståelse för Carolina. Hon har här haft chansen att förklara sig och sina val i livet som hon inte fått tidigare - och på så sätt förstår man henne på ett helt nytt sätt! När hon förklarade hur mycket "skit" hon har fått ta från väldigt många håll, men samtidigt haft orken att fortsätta, då växte hon något oerhört i mina ögon. Det är inte alla som har det självförtroendet att resa sig upp och bevisa för andra att man klarar något - vare sig det handlar om hennes programledarinsats eller som konstnär (vilket hon också är, en väldigt framgångsrik sådan!).

Sen har jag också fått en väldigt negativ syn på media, vilket jag tog upp väldigt mycket i mitt inlägg om temat som då var om media. Jag har blivit skrämd för att bli en offentlig person då det bevisligen är något som många kändisar mår dåligt över. Carolina har varit med om både det ena och det andra - allt från blivit smutskastad i direktsändning av kollegor till att bli stalkad av en man som var väldigt läskig. Även utseende- och vikthetsen är något som Carolina mår dåligt över, så vem skulle vilja utsätta sig själv för detta efter att ha läst hennes bok? Nej, kändisskapet är verkligen inget för mig. Det har jag lärt mig efter att ha läst denna bok. Det är inte så konstigt att många kändisar idag lider av ätstörningar, drogmissbruk eller att de blir helt galna. Britney Spears (metro.se /) är ett bra exempel på hur dåligt det kan gå att vara en offentlig person. Som tur är, är inte Carolina ens i närheten av Britneys galenheter - Carolina verkar mycket klokare än så.

Att ha läst Ego Woman har varit nyttigt för mig då jag har fått en ny syn på både kändisskapet i Sverige och framförallt på Carolina själv. Egentligen borde alla skriva en självbiografi, för på så sätt kan man förstå alla människor bättre. Vi är alla så bra på att ha fördomar om allt och alla, men får man chansen att förklara sig i en bok skulle fler kunna känna empati och helt enkelt ha mer förståelse för varför vissa människor är som de är och gör som de gör. Man får chansen att "gå i någon annans skor" - och den chansen tycker jag att man ska ta.

Ego Woman är en väldigt speciellt bok då Carolina inte är rädd för att dela med sig av alla detaljer. Man får läsa om allt från hennes bröstingrepp, hennes familj, killar hon varit med, hennes tro på medier och övernaturliga saker, pojkvänner och även en natt som "lesbisk". Carolina är verkligen sig själv rätt igenom hela boken vilket är så härligt! Däremot undrar jag hur det hade varit om alla varit lika öppna om allt som hon är - vissa saker kanske man ska hålla för sig själva, eller vad säger ni? Däremot bjuder hon på många skratt i sina lustiga historier vilket kompenserar upp det hela.

Jag är helt enkelt fascinerad över hur Carolina kan ha gått från ett vara en bimbo som vann big brother, till en duktig programledare, framgångsrik konstnär och uppskattad bloggare. Hatten av för Carolina och hennes insatser i livet!

/ Maja

Mina tankar om boken + diskussionsfråga.

 Jag tycker att det är svårt att recensera en bok om en människas liv. Men jag tycker att boken är mycket upplyftande även om det är en mycket hemsk och sorgsen bok. Det jag blev mest glad att i boken var det faktum att Morgan ändå funnit ro med sin bakgrund och med de relationer som han har till sin biologiska familj.

Enligt mig märks det ibland i boken att Morgan inte är en renodlad författare med vissa missar och dylikt men han gör ändå ett riktigt bra jobb med denna bok. Det är skönt att han varvar detaljrika kapitel med kapitel där detaljerna inte spelar så stor roll utan man får själv läsa mellan raderna och få sin egen syn. Det är fruktansvärt vad Morgan och hans bror blev utsatta för och det finns tyvärr många barn som fortfarande far illa just på grund av detta problem. Man blir som läsare av den här boken väldigt engagerade i frågan om så kallade maskrosbarn men även fosterfamiljer.  Jag tycker även att boken visar att Morgan var väldigt målmedveten och han visste vad han skulle vilja göra, teater. Jag tycker också att boken visar att det är viktigt att ha en egen identitet att våga göra det man själv vill och vara på det sätt man vill vara. Något som också märks av i boken är det faktum att Morgan är en väldigt social kameleont. Han passar in i alla olika sorts grupper, bland alkoholisterna, bland personerna i sin mamma närhet men även folket som han stötte på senare i livet. Enligt mig har detta lett till att Morgan klarade av alla byten mellan familjer och skolor.Jag tycker att boken är mycket intressant och det är skönt att se att Morgan var en sådan "fighter" som klarade sig igenom det här livet och vände det till något positivt. Dock dök det upp många frågor när jag hade läst klart boken. Vad hände sedan? Hur gick det för brodern, Stefan? men även mycket mer. Men svaren på frågorna kanske man får i en uppföljare eller så får man ta reda på dem själv.  

Enligt mig är det en bra bok som verkligen är läsvärd. Den fångade mig och jag tror att den även skulle fånga er. Den är inte bara läsvärd för att den handlar om en känd person som vände sin dåliga barndom till något positivt. Nej den är läsvärd eftersom den visar exempel på hur det kan vara att växa upp i bakgårdarnas Sverige. Och som sagt, det är det fortfarande många som gör och det finns många vittnesmål som visar detta. 

Den fråga om bokens tema som jag har valt att diskutera är frågan: Tror ni att "maskrosbarn" som Morgan har svårare eller lättare att kunna sköta en roll som förälder efter en tragisk barndom som denna?

/ Victor. 

Egna tankar & åsikter om boken "Inte utan min dotter"

Nu till frågan, vad tycker jag om boken ? Jag tycker att boken är bra. Den är medryckande och ibland är tårarna inte långt borta, och den har “det där lilla extra”. Självklart är den väldigt partisk och man får en negativ syn av det iranska samhället och framför allt den knäppa kvinnosynen.

Ännu värre blir det när man tänker på att detta har hänt i verkligheten. I många kvinnors verklighet.
Självklart ställde jag mig ibland frågan om det var en sann berättelse. Ibland när jag läste kunde jag inte förstå att vissa människor har det så här. För mig var det ofattbart! Fruktansvärt hemskt! Som jag tidigare har sagt så påverkar sådana här böcker människor och sådana här böcker ger kunskap om andra kulturer och liv. Denna bok påverkade i alla fall mig.

Jag rekommenderar denna bok till alla, men framför allt västerländska tjejer/kvinnor. Den är en bra erfarenhet och en varning. Självklart så är boken partiskt och det är inte meningen att varje tjej som läser boken ska springa ifrån iranier med skräck i ögonen så fort de ser en på gatan. Men det är bra för människan att veta om sådana här öden.

Något att ta upp är att när jag kollade runt på nätet efter bokrecensioner för att se vad människor tyckte om boken så visade det sig att det var många om hatade boken och som tyckte att boken var ytlig och rent ut sagt hemsk. Detta förvånade mig och det fick mig att tänkt till, kanske boken inte är så bra. Men jag lugnade mig själv med att inse att jag verkligen tyckte om boken och dens innehåll och budskap och det kan inte andras åsikter rubba på. Bilden nedan visar några av många kommentarer som var negativa om boken och dens budskap. Mer kommentarer om boken kan du se via denna länk  à http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=781



Som du kan se så är det väldigt mycket negativt, men jag förstår självklart dessa människor. Fördomar är något som denna bok bidrar med, det kan man inte sticka under stolen med. 

Till sist, en fråga till er som kan vara intressant att diskutera är just, tror ni att det är farligt att läsa sådana här böcker? Ska det vara okej att ge ut sådana här böcker? 

/ Julia Gillén