Bokens tema, språk och struktur!

Jag läser som sagt "Det infantila samhället" av Carl Hamilton. Jag ser boken som en slags debattbok där Hamilton har en tydlig ståndpunkt i vad han tycker om dagens samhälle. Hamilton menar att vuxna människor mer och mer abdikerar ifrån sitt ansvar som vuxna och föräldrar och skyddar inte längre barnen mot världens påtryckningar som får barnen att växa upp allt för snabbt. Eftersom att Hamilton har den här synen på samhällets gränser mellan barn och vuxna så tar han under hela bokens gång upp exempel som stärker hans tes. Han beskriver små tjejer som köper utmanande kläder, push-up bh och sminkar sig för att gå till skolan, han skriver även om tonårsidoler som använder vuxenvärldens sexuella attribut för att visa hur dom står på tjejernas "sida". I sin bok hittar jag till exempel ett utdrag där han skriver om Christina Aguilera.


"Så här säger Christina Aguilera själv om sin genombrottslåt "Genie in a bottle", Anden i flaskan:


- Många tror att låten handlar om sex. I själva verket handlar det om att våga säga nej och bli respekterad för det.
 Och så här låter det när Aguilera säger nej:


If you wanna be with me

Baby there's a price to pay

Im a genie in a bottle (Im a genie in a bottle)

You gotta rub me the right way

If you wanna be with me (oooh, ooh)

I can make your wish come true (ohh)

Just come and set me free, baby

And I'll be with you"


Genom att ta ut exempel som dessa argumenterar han för att hans tes stämmer. Barn får inte längre vara barn. Han skriver även mycket om en händelse där en mamma varit ute med sin 3 år gamla son (Johan) för att gå och handla. När kvinnan och sonen gått över en bro hade kvinnan (enligt henne själv) lyft upp pojken på räcket för att han skulle kunna se några lampor längre bort. Pojken hade enligt mamman velat vända sig om på räcket eftersom att han ville se bättre, han hade då gjort en snabb och oberäknelig rörelse som gjort att han föll 27 meter ner i vattnet och mirakulöst överlevt. Det blev en rättegång där mamman blev anklagad för planerat mord. Men domstolen fann inte att det fanns några bevis på detta. Trots att det fanns flera vittnen som sett mamman på bron i 10 gånger så lång ting som hon utgett sig för. Det fanns vittnen som hört flera skrik från bron. Mamman hade inte tittat efter pojken, inte försökt att nå honom trots att han bara legat 15 meter ut i vattnet. Hon hade enbart ring SOS och väntat på att de skulle komma. När pojken räddades besökte inte mamman honom på sjukhuset. Trots allt detta var det ingen som frågade pojken vad som hade hänt. Det var inte försen pojkens pappa (föräldrarna var skilda) fått höra om händelsen och skyndat sig till sjukhuset som Johans röst blev hörd. Johan berättade för sin pappa att hans mamma hade slagit omkull honom och kastat honom i vattnet. Trots detta fann inte domstolen att informationen var tillräcklig. "Man kan ju inte lita på vad en liten pojke säger". Hon blev inte dömd för mordförsök.


Med detta exempel vill Hamilton belysa frågan om vem det är som tar ansvar. Vem ansvarar och står upp för våra barn? Vem ser till att Johans röst blir hörd och varför ser ingen till att händelser som dessa är viktiga att ifrågasätta, för barnens skull. Det var sedan innan känt att den här mamman inte ville ha barn, hon hade samma dag som händelsen bestämt sig för att göra abort för nästkommande barn eftersom att hon ville göra en bröstoperation. Ett barn skulle förhindra detta. Mamman levde med en kille som folk visste slog henne och som blivit gripen för att innehav av anabola steroider. Grannar hade hört mamman bli slagen och hotat. Det fanns många som visste om vad som föregick men ingen tog ansvar för Johan. Hamilton får en genom detta exempel att förstå hur viktigt det är att vuxna tar ansvar och ingriper. Det är fel att de ska behöva gå så här långt. Vuxna måste börja ta på sig ansvar för vem ska annars göra det?


Hamilton använder sig alltså av flera exempel för att bevisa sin tes. Han använder sig av egna erfarenheter av att vara barn och att bli förälder. Han använder sig även av andras berättelser och erfarenheter. Han använder auktoritetsargument i forn av psykologer, socionomer och olika forskarrapporter för att visa vart samhället är på väg. Han använder övertygande statistik och utdrag ur rapporter, bland annat ifrån BRIS, som visar att barn och ungdomar mår allt sämre. Ett exempel är när han har med utdrag från en BRIS rapport om juorsamtal de fått in.

"Sedan ett år tillbaka har mamman en ny sambo som förbjuder pojken att träffa sin mormor. Sätter pojken i husarrest om han inte sköter sig med tider, besöker mormor etc. Mamman vågar ej säga till sambon, pojken är rädd."


"Kallas bland annat "hora" på skolgården (finns inga vakter). Vill inte gå i skolan. Har inge vuxna som hon kan prata med. Skolan "borde veta" eftersom att det står skrivet på väggarna, men ingen gör något, ingen bryr sig. "jag måste vara knäpp" (säger flickan). Hon hade börjat skära sig på armar och ben. Hon grät hela tiden."

Här visar alltså Hamilton ännu en gång att vuxna inte tar ansvar. Han funderar mycket över orsakar och konsekvenser och funderar över om de är de vuxnas sökande av evig ungdom som gör att de hellre vill vara "kompis" med barn och ungdomar istället för att vara ansvarstagande föräldrar.
 Hamilton använder inte speciellt svåra ord utan boken är väldigt lättläst och därför tror jag att det är så lätt att ta in informationen och de argument han använder sig av för att övertyga läsaren om att hans tes är korrekt. Genom att använda alla exempel, statistik, kunniga personer inom området, egna och andras erfarenheter gör han sina argument mycket trovärdiga. Man märker att han verkligen gått in för att övertyga läsaren, han vill att samhället ska bli uppmärksammade på problemet och göra något åt det! Man märker även tydligt i boken att han är en van krönikör för en tidning då han skriver just på ett övertygande och lättillgängligt sätt. Hamilton beskriver även saker som för vissa kan kännas obekanta. Han beskriver till exempel hur en rättegång fungerar och hur vilka som är med och dömer vid en sådan när han pratar om fallet med Johan så att läsaren ska känna sig mer trygg i vad han pratar om och på så sätt får man mer förtroende för det han skriver. 

Som ni märkt är just temat i boken att barndomen håller på att försvinna och att vuxna abdikerar från ansvarstagande och vill leva som unga. Det handlar även om att folk måste börja ta mer ansvar. Jag anser att temat är viktigt eftersom att det finns tydliga bevis på att många unga människor far illa. Som man till exempel kan se i BRIS rapport. Detta borde inte få hända någon, framför allt inte barn som har hela livet framför sig. Det är viktigt att upplysa människor, framförallt vuxna att detta händer och att någon måste börja ta ansvar! Vi kan varje dag läsa i tidningar om händelser där barn far illa och där vuxna borde ta mer ansvar. I februari kunde man läsa om en 32-årige mamma som gett sin 3-årige son starköl och cigaretter. 

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mamma-gav-trearing-ol-och-cigaretter_6828065.svd

Något sådant visar tydligt hur vissa vuxna inte tar ansvar utan vill vara unga och fräcka inför sina kompisar. Men det drabbar barnen, de får inte möjlighet att vara barn. Vi kan alla även se hur musikvideor man barns idoler där de lär sig att de är "coolt" att klä sig utmanande. Vi kan se hur små pojkar tar efter deras fotbollsidoler genom att vara grova i munnen mot varandra och bråka. Vi ser tydligt att ansvarstagande många gånger saknas och att barn växer upp på tok för snabbt. Visserligen är boken jag läser från 2004, men jag ser inte att det blivit speciellt mycket bättre i det här området och därför anser jag att temat i boken fortfarande är väldigt viktigt att diskutera.

// Astrid