Tankar kring boken samt diskussionsfråga! - Astrid

Nu när jag har läst "Det infantila samhället" av Carl Hamilton så har en mängd nya tankar och frågor dykt upp som jag aldrig tidigare har tänkt på. Det har varit en mycket intressant läsning som gjort att jag öppnat upp ögonen för en mängd andra texter som jag kunnat relatera till ämnet.

Som ni tidigare förstått så bevisar Hamilton i sin bok att barndomen håller på att suddas ut och att vuxenvärlden går mot att eroderas från dagens samhälle. Med alla exempel han givit mig i min läsning så har jag verkligen börjat fundera mycket över detta fenomen som man kan kalla det. Är det han skriver verkligen sanningen? Överdriver han eller har han helt enkelt satt huvudet på spiken? Ja, jag kan med lätthet säga att han har övertygad mig till viss del. Han har med så bra exempel på när man kan se att detta händer. Dessa exempel är inte bara engångsföreteelser utan händer runt om kring oss varje dag. Hamilton får mig att fundera på om jag varit barn tillräckligt länge eller om jag låtit samhället och dess normer få mig att växa upp för fort. Tyvärr måste jag medge att jag har växt upp för fort. Jag känner starkt igen mig när Hamilton påstår att barnen i dagens samhälle utsätts för påfrestningar som gör oss överinformerade, stressade och tvingade till att vända oss ut mot vuxenvärlden allt för tidigt. Själv vet jag ju att när jag var runt 13 år så ville jag eftersträva att verka mer vuxen, nu har jag mer förståelse för varför. Jag känner även igen mig när han påstår att dagens vuxna vill göra sig av med sitt ansvar och leva som ungdomar igen, trots att jag inte anser att detta problemet är lika stort.

Som jag ser det finns det många barn som fortfarande är barn och otroligt många vuxna som tar på sig sitt fulla ansvar som det. Jag är medveten om att Hamilton i sin bok överdriver och eldar på frågan för att få läsarens uppmärksamhet och samtycke. Men visst har han en poäng. Jag tror dock inte att det är så allvarligt som Hamilton vill få det att verka, för visst existerar fortfarande barndom och vuxenvärlden. Själv tror jag att det är just en gränsen mellan att vara barn och att bli vuxen som växt sig allt större. Det är idag svårt att veta när man ska vara barn och när man ska vara vuxen. Samhället påverkas oss och visst finns det mycket som gör att barn introduceras för vuxenvärlden tidigt, men detta behöver inte betyda att de är vuxna! Och visst finns det vuxna som vill leva som ungdomar igen och abdikerar sig från ansvar, men vi får inte glömma att en stor del av dagens vuxna faktiskt tar ansvar. Det kanske handlar mer om den där gränsen mellan tonåring och vuxen? Hur som helst kan man inte undgå att det faktiskt är ett problem. Men hur ska man lösa det? Hamilton ger exempel efter exempel, intervjuar kunniga människor och drar paralleller till sitt eget liv. Men efter att han skrivit om en sådan här fråga får jag inte känslan av att jag är nöjd när jag slutar min läsning. Vad är svaret på problemet? Hamilton menar att det är de vuxna som måste börja ta ett större ansvar igen. Visst är det en bra start, men kommer det kunna hålla dagens barn ifrån att sluta influeras av media och samhället? Utvecklingen går framåt inte bakåt, så kommer Hamiltons lösning verkligen att fungera? Kommer barnen att sluta hitta sätt att upptäcka musikvideos som får dem att ifrågasätta sig själva eller kommer de vuxna sluta vilja vara "coola" och vara kompis med sina barn? Nej, jag tror inte det. Jag önskar att Hamilton hade lämnat mig med en bättre lösning. Men kanske är det just det som är meningen, vi människor kanske måste börja tänka själva.

Min fråga till er blir därför: Vem anser ni bär ansvaret för att bardomen suddas ut allt mer och vem bär ansvaret för att vuxna slutar att ta ansvar?