Mina tankar kring Zlatanboken+diskussionsfråga

Zlatanboken väcker ju förstås många nya tankar och perspektiv hos mig, angående honom som idrottsman och fotbollsspelare, speciellt för mig eftersom jag är så fascinerad av honom. Boken gjorde inte direkt fascinationen för Zlatan mindre då jag får svar på många av de frågor som jag och många andra ställt under hans karriär.

Enligt mig så tycker jag det är väldigt intressant att reflektera över Zlatans så karakteristiska, osvenska attityd till saker och ting. Zlatan beskriver sig själv i boken som en fruktansvärd vinnarskalle, vad det än gäller. Vare sig det gäller en fotbollsmatch, tv-spel eller kubb vill han alltid vinna, i princip till varje pris. Det har man ju också märkt av under hans fotbollskarriär, att han kanske ibland gått lite väl över gränsen med hänsynslösa tacklingar, grova utskällningar av lagkamrater och många utvisningar. Självklart har Zlatan gjort många oförsvarliga handlingar, framförallt på fotbollsplanen genom åren, men det har också sin förklaring. Zlatan är helt enkelt inte uppfostrad på ett svenskt vis, som han beskriver i boken. Zlatan säger i boken att han gillar "...killar som kör mot rött". Det vill säga att han tycker inte om den väluppfostrade, snälla, omtänksamma, kanske svenska mentaliteten, och det är kanske just det främst som han har fått mycket skit för genom åren. Men kanske är det det som krävs för att nå toppen? Lite jävlar anamma, lite "fighting spirit", just sådant som Zlatan faktiskt visat upp under hans karriär. Jag dras ständigt när jag läser boken mellan Zlatans och min egen mentalitet. Kanske bör vi alla kanske lägga vår inlärda, svenska uppfostran åt sidan ibland för att helt enkelt nå dit man vill. Varför ska ett samhälles normer vara en mental mur för att man inte får vara sig själv, och kanske visa upp det Zlatan har gjort med sin mentalitet.

Jag tycker att med Zlatanboken får men en djupare insikt hur det är att vara annorlunda i dagens samhälle, och försöka lyckas. Hur människors djupt rotade fördomar kan gå så långt att man medvetet försöker förstöra för en annan människa.

Den diskussionsfråga som jag har valt att diskutera med er är:

Tror ni Jantelagen (den svenska normen att man inte får sticka ut eller tro att man är någon) och andra svenska normer hämmar många svenskars möjlighet att nå framgång? Behövs Zlatans kanske lite osympatiska vinnarmentalitet för att bli bäst, vad det än gäller sport, underhållningsindustri och så vidare.

Zlatanbokens TEMA!

Enligt mig är Zlatanbokens mest framstående tema, som jag skrivit i tidigare inlägg, att gå sin egen väg. Zlatan är inte sen med att påpeka att det minsann inte är någon som har knutit hans skor, eller som har hjälp honom komma dit han är idag. Han har gått sin egen väg, kört sitt race och struntat totalt i vad folk tycker eller tänker om honom.

Jag tycker att det är väldigt intressant med människor som har valt att gå sin egen väg, precis som Zlatan har gjort. Det finns exempel på många andra människor som har haft liknande öden som Zlatan. Jag skulle vilja jämföra honom med exempelvis Steve Jobs, en entreprenör som likt Zlatan körde sitt race, hade likt Zlatan en livsfilosofi och nådde till slut sitt mål. Det som också är väldigt intressant med boken är framförallt Zlatans barndom. Han beskriver sin barndom som väldigt tuff och inte särskilt harmonisk. Hans pappa var alkoholist, och hans mamma var en hårt, arbetande städare som skulle försörja många barn. Med andra ord så hade Zlatan det inte enkelt hemma. Dock hade Zlatan en ohygglig talang för sporten fotboll. Det gick så långt att han började spela för Malmö FF:s ungdomslag. Han var dock impopulär och, som Zlatan beskriver dem, "advokatföräldrarna" till de oskyldiga, "svenska" barnen skrev på lappar för att försöka få ut Zlatan ur klubben. Zlatan var gift, en parasit som inte passade in.

När man läser boken från Zlatans perspektiv får man, enligt mig en väldigt stark insikt hur det är att leva som invandrare i dagens Sverige. Just invandraraspekten i boken anser jag vara ett annat väldigt centralt tema i boken, framförallt när Zlatan beskriver sin tid i Sverige. Invandrare ses ner på, speciellt om invandrarna har en tuff, osvensk attityd. Man får inte sticka ut, eller tycka att man är bra för då är man, precis som Zlatan beskrev en parasit som inte passar in. Zlatan har dock valt att helt enkelt strunta i vad andra tycker, han har kört på sin lite osvenska attityd, och det har ju faktiskt gett fantastiska resultat. Genom åren har det svenska folket ofta kritiserat Zlatan och inte gillat hans kaxiga, och svenska attityd och sätt att vara. Han har fått ofta fått kritik och så vidare från journalister och från samhället i stort. Men den här boken lyfter fram hans eget perspektiv. Hur det är att som invandrare i ett land som Sverige, komma upp med inställningen "här är jag, gillar in det inte synd för er!", nå karriär och mot alla odds bli en av världens bästa fotbollsspelare. Det är enligt mig väldigt viktigt att se det ur Zlatan, en invandrares perspektiv, hur det är att försöka lyckas i ett så pass starkt nationalistisk land i grunden, som Sverige. Som läsare ställer man sig många frågor under läsningen som till exempel: Hade en vanlig, svensk kille med ett svensk namn fått lika mycket kritik för en handling som Zlatan gjort under sin karriär/liv? Krävs det en lite osvensk, egoistisk attityd för att faktiskt lyckas, och bli framgångsrik?

Ett annat väldigt viktigt tema som är väldigt centralt i boken, och som Zlatan ständigt påpekar är att man "får vara annorlunda", och att man inte ska försöka vara någon annan. Zlatan nämner det att hade inte han fortsatt vara den han är, det vill säga annorlunda, hade han definitivt inte varit där han är idag.

Tankar kring boken samt diskussionsfråga! - Astrid

Nu när jag har läst "Det infantila samhället" av Carl Hamilton så har en mängd nya tankar och frågor dykt upp som jag aldrig tidigare har tänkt på. Det har varit en mycket intressant läsning som gjort att jag öppnat upp ögonen för en mängd andra texter som jag kunnat relatera till ämnet.

Som ni tidigare förstått så bevisar Hamilton i sin bok att barndomen håller på att suddas ut och att vuxenvärlden går mot att eroderas från dagens samhälle. Med alla exempel han givit mig i min läsning så har jag verkligen börjat fundera mycket över detta fenomen som man kan kalla det. Är det han skriver verkligen sanningen? Överdriver han eller har han helt enkelt satt huvudet på spiken? Ja, jag kan med lätthet säga att han har övertygad mig till viss del. Han har med så bra exempel på när man kan se att detta händer. Dessa exempel är inte bara engångsföreteelser utan händer runt om kring oss varje dag. Hamilton får mig att fundera på om jag varit barn tillräckligt länge eller om jag låtit samhället och dess normer få mig att växa upp för fort. Tyvärr måste jag medge att jag har växt upp för fort. Jag känner starkt igen mig när Hamilton påstår att barnen i dagens samhälle utsätts för påfrestningar som gör oss överinformerade, stressade och tvingade till att vända oss ut mot vuxenvärlden allt för tidigt. Själv vet jag ju att när jag var runt 13 år så ville jag eftersträva att verka mer vuxen, nu har jag mer förståelse för varför. Jag känner även igen mig när han påstår att dagens vuxna vill göra sig av med sitt ansvar och leva som ungdomar igen, trots att jag inte anser att detta problemet är lika stort.

Som jag ser det finns det många barn som fortfarande är barn och otroligt många vuxna som tar på sig sitt fulla ansvar som det. Jag är medveten om att Hamilton i sin bok överdriver och eldar på frågan för att få läsarens uppmärksamhet och samtycke. Men visst har han en poäng. Jag tror dock inte att det är så allvarligt som Hamilton vill få det att verka, för visst existerar fortfarande barndom och vuxenvärlden. Själv tror jag att det är just en gränsen mellan att vara barn och att bli vuxen som växt sig allt större. Det är idag svårt att veta när man ska vara barn och när man ska vara vuxen. Samhället påverkas oss och visst finns det mycket som gör att barn introduceras för vuxenvärlden tidigt, men detta behöver inte betyda att de är vuxna! Och visst finns det vuxna som vill leva som ungdomar igen och abdikerar sig från ansvar, men vi får inte glömma att en stor del av dagens vuxna faktiskt tar ansvar. Det kanske handlar mer om den där gränsen mellan tonåring och vuxen? Hur som helst kan man inte undgå att det faktiskt är ett problem. Men hur ska man lösa det? Hamilton ger exempel efter exempel, intervjuar kunniga människor och drar paralleller till sitt eget liv. Men efter att han skrivit om en sådan här fråga får jag inte känslan av att jag är nöjd när jag slutar min läsning. Vad är svaret på problemet? Hamilton menar att det är de vuxna som måste börja ta ett större ansvar igen. Visst är det en bra start, men kommer det kunna hålla dagens barn ifrån att sluta influeras av media och samhället? Utvecklingen går framåt inte bakåt, så kommer Hamiltons lösning verkligen att fungera? Kommer barnen att sluta hitta sätt att upptäcka musikvideos som får dem att ifrågasätta sig själva eller kommer de vuxna sluta vilja vara "coola" och vara kompis med sina barn? Nej, jag tror inte det. Jag önskar att Hamilton hade lämnat mig med en bättre lösning. Men kanske är det just det som är meningen, vi människor kanske måste börja tänka själva.

Min fråga till er blir därför: Vem anser ni bär ansvaret för att bardomen suddas ut allt mer och vem bär ansvaret för att vuxna slutar att ta ansvar?

Min diskussionsfråga - Maja

Skriver min diskussionsfråga här, men man kan självklart relatera till mitt förra inlägg som är precis nedanför!

Min diskussionsfråga till boken Ego Woman (Carolina Gynning) är:
Vad anser ni om dagens media? Är det något positivt eller kan ni, precis som jag, se många nackdelar med kändisskapet och all press som sätts på personerna? Tror ni att det finns en anledning till varför många kändisar väljer droger/alkohol/anorexia, eller är det bara ett sammanträffande?

Ska bli intressant att få höra eran syn på dagens media och dess konsekvenser!

/ Maja

Tankar om min bok - maja

Jaa, vilka tankar har jag nu fått när jag läst om Carolina Gynning och hennes vilda liv?
För det första, så har man självklart fått mer respekt och förståelse för Carolina. Hon har här haft chansen att förklara sig och sina val i livet som hon inte fått tidigare - och på så sätt förstår man henne på ett helt nytt sätt! När hon förklarade hur mycket "skit" hon har fått ta från väldigt många håll, men samtidigt haft orken att fortsätta, då växte hon något oerhört i mina ögon. Det är inte alla som har det självförtroendet att resa sig upp och bevisa för andra att man klarar något - vare sig det handlar om hennes programledarinsats eller som konstnär (vilket hon också är, en väldigt framgångsrik sådan!).

Sen har jag också fått en väldigt negativ syn på media, vilket jag tog upp väldigt mycket i mitt inlägg om temat som då var om media. Jag har blivit skrämd för att bli en offentlig person då det bevisligen är något som många kändisar mår dåligt över. Carolina har varit med om både det ena och det andra - allt från blivit smutskastad i direktsändning av kollegor till att bli stalkad av en man som var väldigt läskig. Även utseende- och vikthetsen är något som Carolina mår dåligt över, så vem skulle vilja utsätta sig själv för detta efter att ha läst hennes bok? Nej, kändisskapet är verkligen inget för mig. Det har jag lärt mig efter att ha läst denna bok. Det är inte så konstigt att många kändisar idag lider av ätstörningar, drogmissbruk eller att de blir helt galna. Britney Spears (metro.se /) är ett bra exempel på hur dåligt det kan gå att vara en offentlig person. Som tur är, är inte Carolina ens i närheten av Britneys galenheter - Carolina verkar mycket klokare än så.

Att ha läst Ego Woman har varit nyttigt för mig då jag har fått en ny syn på både kändisskapet i Sverige och framförallt på Carolina själv. Egentligen borde alla skriva en självbiografi, för på så sätt kan man förstå alla människor bättre. Vi är alla så bra på att ha fördomar om allt och alla, men får man chansen att förklara sig i en bok skulle fler kunna känna empati och helt enkelt ha mer förståelse för varför vissa människor är som de är och gör som de gör. Man får chansen att "gå i någon annans skor" - och den chansen tycker jag att man ska ta.

Ego Woman är en väldigt speciellt bok då Carolina inte är rädd för att dela med sig av alla detaljer. Man får läsa om allt från hennes bröstingrepp, hennes familj, killar hon varit med, hennes tro på medier och övernaturliga saker, pojkvänner och även en natt som "lesbisk". Carolina är verkligen sig själv rätt igenom hela boken vilket är så härligt! Däremot undrar jag hur det hade varit om alla varit lika öppna om allt som hon är - vissa saker kanske man ska hålla för sig själva, eller vad säger ni? Däremot bjuder hon på många skratt i sina lustiga historier vilket kompenserar upp det hela.

Jag är helt enkelt fascinerad över hur Carolina kan ha gått från ett vara en bimbo som vann big brother, till en duktig programledare, framgångsrik konstnär och uppskattad bloggare. Hatten av för Carolina och hennes insatser i livet!

/ Maja

Mina tankar om boken + diskussionsfråga.

 Jag tycker att det är svårt att recensera en bok om en människas liv. Men jag tycker att boken är mycket upplyftande även om det är en mycket hemsk och sorgsen bok. Det jag blev mest glad att i boken var det faktum att Morgan ändå funnit ro med sin bakgrund och med de relationer som han har till sin biologiska familj.

Enligt mig märks det ibland i boken att Morgan inte är en renodlad författare med vissa missar och dylikt men han gör ändå ett riktigt bra jobb med denna bok. Det är skönt att han varvar detaljrika kapitel med kapitel där detaljerna inte spelar så stor roll utan man får själv läsa mellan raderna och få sin egen syn. Det är fruktansvärt vad Morgan och hans bror blev utsatta för och det finns tyvärr många barn som fortfarande far illa just på grund av detta problem. Man blir som läsare av den här boken väldigt engagerade i frågan om så kallade maskrosbarn men även fosterfamiljer.  Jag tycker även att boken visar att Morgan var väldigt målmedveten och han visste vad han skulle vilja göra, teater. Jag tycker också att boken visar att det är viktigt att ha en egen identitet att våga göra det man själv vill och vara på det sätt man vill vara. Något som också märks av i boken är det faktum att Morgan är en väldigt social kameleont. Han passar in i alla olika sorts grupper, bland alkoholisterna, bland personerna i sin mamma närhet men även folket som han stötte på senare i livet. Enligt mig har detta lett till att Morgan klarade av alla byten mellan familjer och skolor.Jag tycker att boken är mycket intressant och det är skönt att se att Morgan var en sådan "fighter" som klarade sig igenom det här livet och vände det till något positivt. Dock dök det upp många frågor när jag hade läst klart boken. Vad hände sedan? Hur gick det för brodern, Stefan? men även mycket mer. Men svaren på frågorna kanske man får i en uppföljare eller så får man ta reda på dem själv.  

Enligt mig är det en bra bok som verkligen är läsvärd. Den fångade mig och jag tror att den även skulle fånga er. Den är inte bara läsvärd för att den handlar om en känd person som vände sin dåliga barndom till något positivt. Nej den är läsvärd eftersom den visar exempel på hur det kan vara att växa upp i bakgårdarnas Sverige. Och som sagt, det är det fortfarande många som gör och det finns många vittnesmål som visar detta. 

Den fråga om bokens tema som jag har valt att diskutera är frågan: Tror ni att "maskrosbarn" som Morgan har svårare eller lättare att kunna sköta en roll som förälder efter en tragisk barndom som denna?

/ Victor. 

Egna tankar & åsikter om boken "Inte utan min dotter"

Nu till frågan, vad tycker jag om boken ? Jag tycker att boken är bra. Den är medryckande och ibland är tårarna inte långt borta, och den har “det där lilla extra”. Självklart är den väldigt partisk och man får en negativ syn av det iranska samhället och framför allt den knäppa kvinnosynen.

Ännu värre blir det när man tänker på att detta har hänt i verkligheten. I många kvinnors verklighet.
Självklart ställde jag mig ibland frågan om det var en sann berättelse. Ibland när jag läste kunde jag inte förstå att vissa människor har det så här. För mig var det ofattbart! Fruktansvärt hemskt! Som jag tidigare har sagt så påverkar sådana här böcker människor och sådana här böcker ger kunskap om andra kulturer och liv. Denna bok påverkade i alla fall mig.

Jag rekommenderar denna bok till alla, men framför allt västerländska tjejer/kvinnor. Den är en bra erfarenhet och en varning. Självklart så är boken partiskt och det är inte meningen att varje tjej som läser boken ska springa ifrån iranier med skräck i ögonen så fort de ser en på gatan. Men det är bra för människan att veta om sådana här öden.

Något att ta upp är att när jag kollade runt på nätet efter bokrecensioner för att se vad människor tyckte om boken så visade det sig att det var många om hatade boken och som tyckte att boken var ytlig och rent ut sagt hemsk. Detta förvånade mig och det fick mig att tänkt till, kanske boken inte är så bra. Men jag lugnade mig själv med att inse att jag verkligen tyckte om boken och dens innehåll och budskap och det kan inte andras åsikter rubba på. Bilden nedan visar några av många kommentarer som var negativa om boken och dens budskap. Mer kommentarer om boken kan du se via denna länk  à http://www.boksidan.net/bok.asp?bokid=781



Som du kan se så är det väldigt mycket negativt, men jag förstår självklart dessa människor. Fördomar är något som denna bok bidrar med, det kan man inte sticka under stolen med. 

Till sist, en fråga till er som kan vara intressant att diskutera är just, tror ni att det är farligt att läsa sådana här böcker? Ska det vara okej att ge ut sådana här böcker? 

/ Julia Gillén 

Zlatanboken - hur är språket? förklaring!

Här kommer ett kort tillägg på mitt förra inlägg. Jag bör kanske säga att det inte är Zlatan själv som har skrivit boken. Det är David Lagerkrantz, känd svensk författare som har skrivit boken med Zlatans hjälp förstås.

Jag hörde en intervju med Lagerkrantz där han berättade hur arbetet med boken hade gått till. Han berättade då att han hade bott i Milano, staden där Zlatan bor just nu, i en dryg månad. Tre kvällar i veckan hade då Lagerkrantz pratat med Zlatan i ungefär fem timmar och spelat in samtalet. Sen hade han gått hem, satt sig med hörlurarna och skrivit på boken, dock använt Zlatans ord så mycket han kan. Så det är ju en förklaring till varför boken är skriven med Zlatans ord, just därför att författaren medvetet valde att skriva boken på ett sådant sätt som var relaterbart till honom.

Zlatanboken - hur är språket?

Jag anser att språket i Zlatanboken (jag tänker referera till min bok som Zlatanboken då det helt enkelt blir enklast så, hoppas det är ok!) är väldigt ovanligt och annorlunda. Jag har inte läst många biografier som är skrivna på ett sådant säreget sätt. Boken är till största del en tillbakablick på Zlatans liv och fotbollskarriär, trots det är språket för det mesta i presensform då han berättar många anekdoter från exempelvis vissa matcher, träningar eller privata anekdoter från hans barndom.

Det jag anser är väldigt säreget med språket i Zlatanboken är att den är inte alltid så politiskt korrekt i sin helhet, mer lite "skitig" och kanske "förortsskriven", precis så som de flesta nog anser att Zlatan hade skrivit en bok (om han nu hade kvaliteterna att vara författare vilket är oklart). Vad jag menar med det är att texten är strukturerad på ett väldigt behagligt, simpelt sätt för läsaren då det är som att läsa egna Zlatans tankar. Mycket slang, svordomar och andra vardagliga uttryck används inom språket. Låt mig ge er några små exempel:

"Det var krig. Det var nerver och aggressivitet och jag och Mihajlovic (serbisk fotbollsspelare) föll ihop efter en tuff duell. Vi var båda förvirrade. Vad hände, typ?"

"Jag hade det där draget tidigt. Jag steg fram. Jag flydde då fan inte! Sen dess har jag det där draget i mig: Vad händer? Vem vill bråka?"

"... då klädde jag i mig i min coola bruna läderkavaj från Gucci. Jag tänkte definitivt inte vara tönten i träningsoverall och bli blåst en gång till. Jag satte på mig guldklockan och så tog jag porschen...Men vem fan var det som dök upp? En kille i jeans och Nike T-shirt och med den magen, alltså, som Sopranosgubbarna!"

Som ni märker på de exempel jag gett er så är texten inte strukturerad på ett vanligt sätt. En skönlitterär roman skulle förmodligen inte vara skrivet på ett så primitivt sätt.

Språket i Zlatanboken är också mycket personbeskrivningar, och då inga vanliga (trista) slentrianmässiga beskrivningar utan det är verkligen Zlatans ord som används. Han beskriver många, så kallade, "höjdare" med ord som big shot, mafioso och boss. Jag anser att det är väldigt intressant att språket är uppbyggt på ett sådant sätt som är signifikativt för just Zlatan och hans personlighet, och man kan verkligen relatera till honom när man läser boken. Man lever sig in i hans tankar, och hans perspektiv vilket gör boken än mer levande.

Bokens tema, språk och struktur!

Jag läser som sagt "Det infantila samhället" av Carl Hamilton. Jag ser boken som en slags debattbok där Hamilton har en tydlig ståndpunkt i vad han tycker om dagens samhälle. Hamilton menar att vuxna människor mer och mer abdikerar ifrån sitt ansvar som vuxna och föräldrar och skyddar inte längre barnen mot världens påtryckningar som får barnen att växa upp allt för snabbt. Eftersom att Hamilton har den här synen på samhällets gränser mellan barn och vuxna så tar han under hela bokens gång upp exempel som stärker hans tes. Han beskriver små tjejer som köper utmanande kläder, push-up bh och sminkar sig för att gå till skolan, han skriver även om tonårsidoler som använder vuxenvärldens sexuella attribut för att visa hur dom står på tjejernas "sida". I sin bok hittar jag till exempel ett utdrag där han skriver om Christina Aguilera.


"Så här säger Christina Aguilera själv om sin genombrottslåt "Genie in a bottle", Anden i flaskan:


- Många tror att låten handlar om sex. I själva verket handlar det om att våga säga nej och bli respekterad för det.
 Och så här låter det när Aguilera säger nej:


If you wanna be with me

Baby there's a price to pay

Im a genie in a bottle (Im a genie in a bottle)

You gotta rub me the right way

If you wanna be with me (oooh, ooh)

I can make your wish come true (ohh)

Just come and set me free, baby

And I'll be with you"


Genom att ta ut exempel som dessa argumenterar han för att hans tes stämmer. Barn får inte längre vara barn. Han skriver även mycket om en händelse där en mamma varit ute med sin 3 år gamla son (Johan) för att gå och handla. När kvinnan och sonen gått över en bro hade kvinnan (enligt henne själv) lyft upp pojken på räcket för att han skulle kunna se några lampor längre bort. Pojken hade enligt mamman velat vända sig om på räcket eftersom att han ville se bättre, han hade då gjort en snabb och oberäknelig rörelse som gjort att han föll 27 meter ner i vattnet och mirakulöst överlevt. Det blev en rättegång där mamman blev anklagad för planerat mord. Men domstolen fann inte att det fanns några bevis på detta. Trots att det fanns flera vittnen som sett mamman på bron i 10 gånger så lång ting som hon utgett sig för. Det fanns vittnen som hört flera skrik från bron. Mamman hade inte tittat efter pojken, inte försökt att nå honom trots att han bara legat 15 meter ut i vattnet. Hon hade enbart ring SOS och väntat på att de skulle komma. När pojken räddades besökte inte mamman honom på sjukhuset. Trots allt detta var det ingen som frågade pojken vad som hade hänt. Det var inte försen pojkens pappa (föräldrarna var skilda) fått höra om händelsen och skyndat sig till sjukhuset som Johans röst blev hörd. Johan berättade för sin pappa att hans mamma hade slagit omkull honom och kastat honom i vattnet. Trots detta fann inte domstolen att informationen var tillräcklig. "Man kan ju inte lita på vad en liten pojke säger". Hon blev inte dömd för mordförsök.


Med detta exempel vill Hamilton belysa frågan om vem det är som tar ansvar. Vem ansvarar och står upp för våra barn? Vem ser till att Johans röst blir hörd och varför ser ingen till att händelser som dessa är viktiga att ifrågasätta, för barnens skull. Det var sedan innan känt att den här mamman inte ville ha barn, hon hade samma dag som händelsen bestämt sig för att göra abort för nästkommande barn eftersom att hon ville göra en bröstoperation. Ett barn skulle förhindra detta. Mamman levde med en kille som folk visste slog henne och som blivit gripen för att innehav av anabola steroider. Grannar hade hört mamman bli slagen och hotat. Det fanns många som visste om vad som föregick men ingen tog ansvar för Johan. Hamilton får en genom detta exempel att förstå hur viktigt det är att vuxna tar ansvar och ingriper. Det är fel att de ska behöva gå så här långt. Vuxna måste börja ta på sig ansvar för vem ska annars göra det?


Hamilton använder sig alltså av flera exempel för att bevisa sin tes. Han använder sig av egna erfarenheter av att vara barn och att bli förälder. Han använder sig även av andras berättelser och erfarenheter. Han använder auktoritetsargument i forn av psykologer, socionomer och olika forskarrapporter för att visa vart samhället är på väg. Han använder övertygande statistik och utdrag ur rapporter, bland annat ifrån BRIS, som visar att barn och ungdomar mår allt sämre. Ett exempel är när han har med utdrag från en BRIS rapport om juorsamtal de fått in.

"Sedan ett år tillbaka har mamman en ny sambo som förbjuder pojken att träffa sin mormor. Sätter pojken i husarrest om han inte sköter sig med tider, besöker mormor etc. Mamman vågar ej säga till sambon, pojken är rädd."


"Kallas bland annat "hora" på skolgården (finns inga vakter). Vill inte gå i skolan. Har inge vuxna som hon kan prata med. Skolan "borde veta" eftersom att det står skrivet på väggarna, men ingen gör något, ingen bryr sig. "jag måste vara knäpp" (säger flickan). Hon hade börjat skära sig på armar och ben. Hon grät hela tiden."

Här visar alltså Hamilton ännu en gång att vuxna inte tar ansvar. Han funderar mycket över orsakar och konsekvenser och funderar över om de är de vuxnas sökande av evig ungdom som gör att de hellre vill vara "kompis" med barn och ungdomar istället för att vara ansvarstagande föräldrar.
 Hamilton använder inte speciellt svåra ord utan boken är väldigt lättläst och därför tror jag att det är så lätt att ta in informationen och de argument han använder sig av för att övertyga läsaren om att hans tes är korrekt. Genom att använda alla exempel, statistik, kunniga personer inom området, egna och andras erfarenheter gör han sina argument mycket trovärdiga. Man märker att han verkligen gått in för att övertyga läsaren, han vill att samhället ska bli uppmärksammade på problemet och göra något åt det! Man märker även tydligt i boken att han är en van krönikör för en tidning då han skriver just på ett övertygande och lättillgängligt sätt. Hamilton beskriver även saker som för vissa kan kännas obekanta. Han beskriver till exempel hur en rättegång fungerar och hur vilka som är med och dömer vid en sådan när han pratar om fallet med Johan så att läsaren ska känna sig mer trygg i vad han pratar om och på så sätt får man mer förtroende för det han skriver. 

Som ni märkt är just temat i boken att barndomen håller på att försvinna och att vuxna abdikerar från ansvarstagande och vill leva som unga. Det handlar även om att folk måste börja ta mer ansvar. Jag anser att temat är viktigt eftersom att det finns tydliga bevis på att många unga människor far illa. Som man till exempel kan se i BRIS rapport. Detta borde inte få hända någon, framför allt inte barn som har hela livet framför sig. Det är viktigt att upplysa människor, framförallt vuxna att detta händer och att någon måste börja ta ansvar! Vi kan varje dag läsa i tidningar om händelser där barn far illa och där vuxna borde ta mer ansvar. I februari kunde man läsa om en 32-årige mamma som gett sin 3-årige son starköl och cigaretter. 

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mamma-gav-trearing-ol-och-cigaretter_6828065.svd

Något sådant visar tydligt hur vissa vuxna inte tar ansvar utan vill vara unga och fräcka inför sina kompisar. Men det drabbar barnen, de får inte möjlighet att vara barn. Vi kan alla även se hur musikvideor man barns idoler där de lär sig att de är "coolt" att klä sig utmanande. Vi kan se hur små pojkar tar efter deras fotbollsidoler genom att vara grova i munnen mot varandra och bråka. Vi ser tydligt att ansvarstagande många gånger saknas och att barn växer upp på tok för snabbt. Visserligen är boken jag läser från 2004, men jag ser inte att det blivit speciellt mycket bättre i det här området och därför anser jag att temat i boken fortfarande är väldigt viktigt att diskutera.

// Astrid

Bokens tema - Maja

Jag har valt "medias baksida" som tema till min bok om Carolina Gynning. Anledningen till varför jag valde just det temat var för att man får reda på massor i boken om hur det är att vara en offentlig person - och det mesta är negativt faktiskt. Det räcker att bara kolla på de största bloggarna i Sverige och genast få läsa att kändisskapet har otroligt många nackdelar, och att man ibland har ångrat sig att bli så offentlig. www.kenzas.se och www.tyras.se är bara några av många bloggar där jag har läst att det finns många baksidor.

Carolina pratar mycket om hur det är att vara med på löpsedlar och i skvallertidningar. Att hela tiden synas och vara iaktagen är något som kan få vem som helst att bli galen, då det ska skvallras och rotas i privatliv. Att hela tiden försöka gömma sig för att åtminstonde försöka leva normalt är något som många kändisar får stå ut med var dag. 

Men det finns många fler saker som tas upp i boken, och det är kapitlet som handlar som vikt. Carolina har sedan big brother kämpat med sin vikt, och i boken är hon inte blyg att dela med sig av både detaljer av sin bulimi och andra tips på hur man ska gå ner i vikt för att få den "perfekta kroppen". Anledningen till varför hon velat gå ner i vikt efter big brother har förmodligen också med kändisskapet och medie att göra. Efter dokusåpan blev hon en offentlig person, till och med en programledare, och då förväntar sig många ett snyggt utseende - då duger inte en "normalstor" kropp. Att Carolina fortfarande har den synen på vikt och så vidare tycker jag inte är speciellt hälsosamt, men det är förmodligen något som hon har blivit smittad av i kändisvärlden. Och att dela med sig av tips och bra piller man kan få utskrivet av läkare är kanske inte det ultimata att göra i en bok som många unga tjejer läser... 

Till sist pratar Carolina mycket om hur det är att vara programledare och kändis i Sverige. I början av sin tv-karriär fick hon otroligt mycket skit från både media och andra offentliga personer som skrev både i press och sina privata bloggar om Carolina och hur dåligt hon skötte sig i tv. Hon har fått läsa så mycket negativt om sig själv, som jag inte kan förstå att hon har kunnat skaka av sig och fortsätta. Det är imponerande att hon har en sådan positiv attityd, och bara vill resa sig upp när hon fallit. Att få visa alla som inte trott på henne att det går att lyckas, hon kan förbättras. 

Som ni förstår så är det inte alltid glitter och glamour för kändisarna, utan Carolina tar upp många baksidor i sin bok vilket jag tycker har varit otroligt intressant att få läsa. Dels för att det är så sällan man får läsa sanningen om kändisarna i media, man får sällan läsa deras syn och historia. Men i denna boken får vi inget annat än just sanningen - vilket är lärorikt och nyttigt för oss som ofta får en falsk bild av verkligheten. 

Bokens tema.

Enligt mig är bokens tema missbruk och hur det är att leva som ett så kallat "maskrosbarn" . Temat missbruk är inte i den här boken hur det själv är att leva med ett missbruk utan denna bok behandlar problematiken med "maskrosbarn" och hur det är att leva i en omgivning med missbruk som barn/ungdom.

Jag tycker att detta tema är intressant och viktigt eftersom det är en problematik som är närvarande hela tiden. Det finns barn och ungdomar i våra omgivningar som far illa just på grund av att någon i deras närhet dricker, eller använder någon annan sorts drog på ett oansvarigt sätt. Ska barn och ungdomar verkligen få hjälpa sina föräldrar att sköta sig, ska barnen/ungdomarna få laga maten, diska och städa hemma bara på grund av att en eller båda föräldrarna har druckit för mycket? Ska man verkligen få höra saker från sina föräldrar eller i detta fallet adoptivföräldrar som man inte trodde att sin värsta fiende ens skulle kunna säga? Ett exempel ur min bok är:  "Sluta nu, säger hon lugnt. Morgan, du verkar ha en skada i huvudet och det är därför som du är så jobbig. Jag ringde socialen för att höra varför de inte har berättat det för oss." Hur ska en pojke som är fyra år kunna hantera att få något sådant kastat i ansiktet?

Enligt mig är det fruktansvärt viktigt att det skriva böcker som denna eftersom problematiken med alkohol och maskrosbarn måste komma upp till ytan för att fler ska kunna få hjälp.Vi behöver få en förståelse för vilket helvete många av dessa barn och ungdomar går igenom innan vi kan hjälpa till. Men jag måste få ställa mig en fråga och klaga på hanteringen av barnen i boken som jag har läst om. Morgan och hans lillebror Stefan vallades runt som boskap från hem till hem och fick möta både fysisk och psykisk misshandel innan de tillslut hamnade rätt. Hur funkar då systemet? Hur många fruktansvärda personer kan man hamna hos innan man till slut kommer till en person som verkligen bryr sig. Det är många år sen händelserna utspelar sig och jag hoppas verkligen att det har blivit på ett annat sätt nu men jag kan fortfarande inte förstå hur det kan bli på det här viset.

Jag kan slutligen bara berömma Morgan och hans kamp mot både samhället men också mot sig själv innan han hittade sitt nya hem hos sin kärleksfulla styvfader och den andra räddningen teatern. Även fast det gick så bra som det gick för Morgan i boken så är det fortfarande nu många, många barn och ungdomar som i dagens samhälle råkar illa ut. Jag tycker att det är bra att sidor som http://www.maskrosbarn.org/ och liknande har växt fram för att finna "likasinnade" men det är fortfarande många som far illa. Så bokens tema är för mig mycket viktigt eftersom jag inte tycker det är värdigt att något/någon barn/ungdom råkar illa ut.

Tema kvinnoförtryck & tankar kring det

Kvinnoförtryck är temat i boken tycker jag. Det är just synen på kvinnan som gör att jag drar den slutsatsen, på det sättet kvinnan behandlas i boken. Det finns massor av citat som verkligen pekar på att kvinnan inte har någon makt överhuvudtaget och hon styrs av mannen. Fullständigt! "Du måste ha på dig slöjan, annars styckar jag dig levandes." Detta är ett av alla citat som är hemska och läsa och de gör att man förstår kvinnornas situation. Fruktansvärt!

Visst boken kanske är väldigt partisk i och med att det är den utsatta själv som har skrivit boken men jag har svårt att tror att hon hittar på allt. Jag har läst liknande böcker och det är likadant i de böckerna, tyvärr. Sen så förstår jag givetvis att jag måste ta hänsyn till bokens ålder. Det var ett tag sen och det ser säkert inte likadant ut idag. Boken tema är väldigt viktig för människors kunskap, förståelse och medlidande. Bokens tema gör att vi andra förstår kvinnornas situationer. Det är ju faktiskt just förståelse som människan behöver för att acceptera och det är just att acceptera som gör att våra samhällen kan fungera ihop. Det är just genom sådana här böcker som vi blir medvetna om verkligheten. Jag skulle vilja slå ett slag för mer av sådana här böcker. De är väldigt givande. Jag tror att sådana här böcker gör att vi i västvärlden vill påverka och förändra. Vi måste visa att det finns en annan verklighet. Det finns många artiklar som visar att jag inte är ensam om att tänka att kunskap om andra underlättar för oss i samhället. En artikel av många är svd kultur (http://www.svd.se/kultur/kunskap-viktigt-vapen-for-mangfald_5490619.svd) Den artikeln tar upp just det här om att kunskap är viktigt för vår mångkultur, "Det är ett viktigt vapen" som de skriver i artikeln.

Givetvis så tror jag att de iranska kvinnorna är medvetna om att de måste förändra och påverka men det är svårt att göra det på egen hand. De iranska kvinnorna behöver all hjälp och stöd som kvinnor i övriga världen kan ge dem. Vi i Sverige lever i världens mest jämställda land och då kan man ställa sig frågan, om vi inte stödjer dessa kvinnor i Iran, är det inte ett svek mot de kvinnor som kämpat för att vi lever idag i det mest jämställda landet Sverige? Har inte människan tappat en poäng i det hela då?

Sen kan man faktiskt ställa sig frågan, vart går gränsen för kvinnoförtryck? Är det kvinnoförtryck när kvinnan lagar mat? Eller att kvinnan för lite sämre lön? Hur kommer det att se ut i framtiden? Kommer gränserna för kvinnoförtryck vara helt annorlunda då? Det är en bra fråga att ställa sig. Jag tror att ju fler år det går så kommer länder som Iran att utvecklas och behandla kvinnan som man ska göra. På ett värdigt sätt

/Julia 

Bokens språk och struktur.

Kriget är slut utspelar sig under Morgan Allings barndomsår och ungdomsår som var under sent 60-tal och även 70 & 80-tal.

Även fast inte Morgan Alling är en renodlad författare så är boken mycket väl skriven. Han har enligt mig valt ord med omsorg och varje ord passar som handen i handsken i boken. Hans skildring av sin barndom i boken är osentimental och han ser sig inte själv som ett offer utan han vill bara visa andra hur det kan vara att växa upp i en familj där alkohol och våld är vanligt förekommande. Jag tycker att språket i boken är lätt och behagligt att läsa och att historien berättas i små "fragment" på bara några sidor får mig att tänka "ska bara läsa ett stycke till, och ett till". Och det var så det fortsatte tills jag inte hade några "fragment" kvar att läsa.

Miljöbeskrivningarna i boken är också väldigt bra. han beskriver ofta att han följde med sin mamma till brunnsparken där alla "fyllegubbar" satt och där hade han många härliga stunder, men också många fruktansvärda. Han beskriver också alla kvällar där hela lägenheten har varit full med folk som har stört han när han ska sova. När han kommit upp på morgonen har det stått "döingar" överallt och det beskriver han som obehagligt i boken. "Döingar" är urdruckna vinflaskor som bara står.   

Men det som framförallt fångar mig med den här boken är att man får så många tankar av den, jag låg ofta och tänkte på hur mycket barn och ungdomar blir påverkade av sina föräldrar och personer i närheten. Jag blev också glad när en "busunge" som Morgan var i sin barndom ändå hade känslan att resonera och fungera i många olika situationer, även i situationer där andra, även äldre inte hade den känslan som Morgan hade. 

"Inte utan min dotter" - Hur är boken skriven?

Boken är skriven i nutid men hela berättelsen har dock utspelat sig tidigare men författaren och Betty Mahmoody väljer att lägga fram det som att det händer nu! Boken är tryckt 1987 så den är ganska gammal och hela berättelsen utspelade sig också på 80-talet! I och med att den är så gammal gör att man får ha lite överseende med information och annat i boken. Sådant förändras ganska kraftigt med tiden... inte säkert att det ser likadant ut idag! 

Det märks faktiskt att det inte är en “riktig” författare som har skrivit boken. Det är i och för sig med en medförfattare men den känns ändå lite amatörmässigt skriven. Det är lite grammatiska fel lite överallt och det är mycket saker som känns fel. Till exempel att många meningar börjar med orden OCH, MEN och OM. Men vem vet, kanske det är syftet med boken att det ska vara lite amatörmässig, kanske det är det som ska vara charmen?

Miljön däremot är väldigt bra beskriven, inte för mycket och inte för lite heller. Perfekt! Ett exempel är flykten över dem mardrömslikande bergen som Betty oh hennes dotter utsätter sig för. Det beskrivs hemsk och skickligt och man får känslan av att man är med dem och flyr över bergen. Väldigt bra beskrivet är det! Ett citat som beskriver Bettys miljö är, ”Många gånger såg jag gäster hemma os oss som gick och åt direkt ur grytan med händerna och häften åkte ner i grytan igen”.

I och med att boken är översatt så finns det mycket ord som inte har gått att översätta så istället har författaren valt att ha en ordlista längst bak i boken. Detta gör att boken får en härlig charm över sig och det är ett tecken på att översättningen faktiskt inte har förstört boken tycker jag. Det gör att man som läsare känner sig välkommen och att man känner av gemenskapen. Det är faktiskt en väldigt intressant sak med boken och som gör boken väldigt speciell. Man får veta mycket om kulturen på det sättet också! HÄRLIGT! 

/ Julia Gillén

Ego Woman - hur boken är skriven

Då har jag kommit till nästa punkt att skriva om, nämligen hur min bok är skriven.

Boken Ego Woman är en väldigt lättläst bok, då det den inte innehåller alltför avancerade ord eller meningar. Jag skulle vilja säga att den är skriven med ett tal-språk, då jag nästintill kan höra Carolina Gynnings röst med sin skånska dialekt säga dessa exakta orden på tv eller liknande. Att det ofta förekommer både engelska och moderna ord samt uttryck stärker min tro på att det är Carolinas egna ord som står skrivna i boken. Meningarna "Det slutar tyvärr alltför ofta med att de bär sig åt som riktiga assholes" och "Malmö here I come!" är bra exempel på detta. De omfattar både engelska och moderna uttryck, vilket framgår genom hela boken. Dessutom gör engelskan boken väldigt modern, vilket den också är. Den är utgiven år 2009, så det är inte konstigt att den är väldigt passande i tiden.

Men boken är inte bara skriven av Carolina och hennes ord, utan innan varje kapitel har författaren gjort en egen sammanfattning av vad kapitlet kommer handla om. Då kommer hennes tolkning in på det Carolina har skrivit, vilket blir en spännande kontrast av en mer djup och professionell text.
Ego Woman är skriven i Jag-form och då-tid (förutom den korta delen som författaren skrivit) och innehåller en blandning av minnen och känslor som hon kände då och nu. Hon är inte rädd för att dela med sig av privat eller pinsamma händelser, utan här väljer hon att säga allt. Det är det som är så speciellt med Carolina, hon är sig själv till hundra procent! Boken är helt enkelt skriven på ett Carolina Gynnings-sätt, underbart!

/ Maja

Carolina Gynning - EgoWoman

Jag har valt boken ”Egowoman” som är en självbiografi av Carolina Gynning. Hon har skrivit den tillsammans med författaren Ingrid Carlqvist. Boken handlar om Carolinas liv, som skiljer sig från vanliga medelsvensson här i Sverige. Man får läsa om hennes väg från att vara en "blond bimbo" från big brother till en uppskattad programledare och professionell konstnär. 

Innan jag började läsa boken förväntade jag mig en spännande bok med mycket detaljer från Carolinas ovanliga liv. Men allra främst att få reda på den baksida som kändisar får leva med, men som media inte alltid visar för oss andra. Jag valde denna bok för att få en rättvisbild av både Carolina men även andra ”kändisar” och om hur det är att vara en offentlig person. För boken avslöjar många smaskiga detaljer om både henne själv och andra kändisar som hon stöter på. 

En annan anledning till varför jag valde just denna bok var för att kunna koppla den till en intressant samhällsfråga - nämligen hur påverkade offentliga människor blir i framförallt Sverige. är allt glitter och glamour, eller finns det en anledning till varför många "kändisar" hamnar inom alkohol- och drogmissbruken? Som offentlig person har man nästintill inget privatliv, och det är  även en debatt i dagens samhälle; hur klarar de av pressen att alltid vara betraktade av både media och privatpersoner? Hur klarar de av att leva ett "normalt" liv? 

Boken är väldigt modern, men jag tycker det passar bra med tiden idag då det handlar mycket om media, bloggar och kändisar i dagens samhälle. Det ska bli riktigt spännande att få följa Carolina Gynnings väg mot toppen! 

/Maja

Jag är Zlatan, berättad för David Lagercrantz

Jag har valt att läsa boken Jag är Zlatan, som handlar om Zlatan Ibrahimovic, hans liv och karriär hittills. Zlatan Ibrahimovic är en av Sveriges i särklass mest kända och omtalade idrottsstjärnor, och personligheter generellt. Han har genom åren varvat skandaler, kontroversiella uttal med enorma framgångar på fotbollsplanen.


Boken skildrar bland annat Zlatans uppväxt i det tuffa "ghettot" Rosengård, som ligger i Malmö. Man får läsa om tidiga minnen som stölder, flickvänner och hur hans lagkamrater i Malmö FF:s pappor försökte få honom utslängd från klubben. I boken står det också mycket om Zlatans privatliv och hans relationer med sin sambo Helena Seger, hans två barn Maximilian och Vincent, hans trofaste, kontroversiella agent Mino Raiola och många fler.

Bokens genomgående tema handlar mycket om att gå sin egen väg, vilket också Zlatan ständigt påpekar. Nämligen att han alltid varit den som gått emot strömmen, han var förortskillen som blev världsstjärna och det var ingen som direkt knöt hans skor, han har kämpat i motvind. Zlatan är också väldigt tydlig med att "du kan ta killen från Rosengård, men du kan INTE ta Rosengård från en kille!".

Jag valde den här boken främst för att jag är oerhört intresserad av fotboll och av Zlatan Ibrahimovic. Inte bara som fotbollsspelare utan även som privatperson, då jag tycker att få människor i Sverige är lika intressanta och färgstarka som honom. Jag genuint beundrar Zlatan, och efter att ha läst boken redan en gång så har jag fått ännu mer perspektiv och synvinklar på hans liv och karriär som fotbollsspelare, familjefar, kriminell, förortskille och konstnär.

Ett tema som jag tror blir intressant att diskutera och reflektera över kring boken blir just frågan om etnicitet, det vill säga hur behandlas och bemötts invandrare i Sverige, och är segregationen ett stort problem (vi-mot-dom)?

Ha d gott :)
Ludvig.

"Kriget är slut"

Hej. Jag ska läsa boken "Kriget är slut" av Morgan Alling.

Boken handlar om den populära skådespelarens tuffa barndom. Under sina första fyra år av sitt liv bodde Morgan Alling tillsammans med sin bror Stefan med sin gravt alkoholiserad mor. Vardagen bestod av supande, slagsmål och många olika flyttar mellan olika lägenheter. Morgan är tydlig med att påpeka att hans mamma älskade sönerna ändå och försökte ta hand om om dem så gott hon kunde. Morgan hittade under sina tidiga år på mycket bus och upptåg som gjorde han populär hos både kompisarna och diverse fyllegubbar.  

Boken handlar också om att mamma till pojkarna tillslut tappade kontrollen över festandet och hon kunde inte fortsätta leva sitt liv utan var tvungen att läggas in på behandlingshem. Morgan och Stefan var då tvungna att bli omhändertagna och pojkarna fick flytta från fosterhem till fosterhem även om mamman ofta påpekade att hon skulle komma och hämta dem en vacker dag. Så blev det inte. Bröderna skiljdes åt och hamnade på olika ställen. Räddningen för Morgan kom när han hamnade hos en fosterfamilj där fadern var mycket kärleksfull men han vågade verkligen ställa krav. Teatern blev också en räddning då Morgan såg det som sitt nya hem.

Det förväntade temat av boken är att det är en skildring av ett "maskrosbarn" som inte bara klarade att överleva på ett bra sätt utan han vände motgångarna till något positivt och blev även en av Sveriges mest populära skådespelare. Jag tror att boken kommer vara en skildring av en pojke som med hjälp av humor, talang och längtan vände ett sjuknade skepp till något positivt. 


Jag valde att läsa den här boken eftersom jag tycker att det är ett stort problem i dagens samhälle och det är många barn och ungdomar som hamnar illa just på grund av detta. Just därför valde jag den här boken eftersom jag vill kolla noggrannare på problemet och se hur det egentligen är för dessa barn.

Ha det bra!
/ Victor. 

"Det infantila samhället"

Boken "Det infantila samhället - barndomens slut" är skriven av Carl Hamilton. Hamilton är en ekonom, programledere, krönikör på aftonbladet samt en samhällsdebattör. Man får dock vara noga att inte förknippa honom med den litterära figuren, Carl Hamilton, som Jan Guillou har skapat i sin bok serie om Hamilton, för det är en helt annan sak. Blev nämligen en aning förvirrad själv ett tag!

Den här boken handlar om att de rollen som tidigare funnits hos barn och vuxna håller på att suddas ut. De vuxna stävar mot evig ungdom genom att klä sig i ungdomliga kläder och försöka fly ifrån ansvarstagande medan barn tvingas att bli vuxna allt för snabbt. I den här boken söker Hamilton efter bakgrund, orsak, sammanhang och framförallt lösning till den förändring vi ser i samhället. Detta gör han genom att gå in på djupet av många intressanta exempel som har med frågan att göra samtidigt som han undersöker hur vi egentligen ser på vuxenrollen och barndomen med hjälp av olika psykologer, kulturkritiker samt sociologer. 

Jag valde den här boken eftersom att ämnet verkade otroligt intressant och något båda jag och mina klasskamrater kan relatera till. Detta tror jag skulle kunna skapa spännande diskussioner eftersom att vi alla säkert tänk kring dessa frågor själva någon gång. Det är även en mycket aktuellt samhällsfråga även om boken är från 2004, vilket gör att man kan hitta mycket annan information som har med ämnet att göra om man finner att det är intressant. Jag brukar inte heller läsa denna sortens böcker vilket gjorde att jag gärna ville testa på något nytt. Jag tror att det kommer bli toppen!

Hörs snart 

/ Astrid
 

NY MEDLEM - VICTOR

Hej medlemmar! Får jag lov att presentera vår nya klubbmedlem VICTOR NYBERG!!! Varmt välkommen!!!!

/ Julia

"Inte utan min dotter" skriven av Betty Mahmoody

 

"Inte utan min dotter" är en verklighetsbaserad bok som handlar om en amerikansk kvinna vars namn är Betty som träffar en man vid namnet Moody som kommer ifrån Iran som hon lever väldigt lyckligt med tills det en dag vänder fort. Betty har även dottern Mahtob ihop med Moody. En dag kommer Betty med förslaget att de ska hälsa på Mododys släkt i Iran. Moody svor på Koranen att aldrig hålla Betty och dottern Mahtob i Iran mot deras vilja, men det ändrades snabbt när han tog deras pass, deras ägodelar och i stort sett deras liv ifrån dem. Det är en väldigt hemsk berättelse som du verkligen tar till dig som läsare. Temat i boken är kultur,  de olika kulturerna krockar och det blir en väldig skillnad mellan de olika liven i Amerika och Iran. 


Varför valde jag den här boken? Jag valde den här boken därför att jag gillar att se olika kulturer och det är intressant att se vilka problem som uppstår! Det är givande för mig att läsa sådana böcker och det känns som att denna typ av bok är relevant i tiden just därför att kulturer är en stor fråga idag, det mångkulturella samhället! Intressant och lärorik bok! 


Fortsättning följer ;) 


/ Julia Gillén 

Hej och välkommen önskar Julia Gillén, Astrid Segelod, Ludvig Niclasson & Maja Persson